Recent News

Sportens baksida – utanförskap och elittänkande

Man skulle kunna tro att det inte finns några baksidor med sport, vi hör överallt i media hur viktigt det är att röra på oss, vi får inte sitta stilla, när det blir paus i tv-programmet får vi inte sitta och slötitta på reklam om tvättmedel eller hur du ska samla dina lån, utan res på dig en stund, få fart på kroppen, stå upp vid skrivbordet, vardagsmotionera. Dessutom får du vänner genom sporten, du lär dig att vara en lagspelare, du får disciplin, men det finns också de som upplever sportens baksida med utanförskap, mobbning och elittänkande.

På ridskolor tror jag att den ogästvänliga atmosfären är särskilt utbredd, det finns nästan alltid ett litet stallgäng som tagit över ridskolan, de regerar i stallgången och cafeterian, många är de som slutat komma dit för att de blivit utfrysta och illa behandlade. Även om man ibland rekommenderar den som blir mobbad i skolan att börja syssla med en sport för att få nya vänner, kan mobbningen mycket väl fortsätta inom idrottsklubben. Det talas illa om andras utseende och man möter svala blickar istället för välkomnande leenden. Varför gör en del människor så? De tycks se ridskolan som en chans att få utöva makt över människor och djur och att trampa på andra för att komma uppåt själva. Även instruktörer ger ibland intrycket av att de skriker på sina elever – inte för att peppa dem, utan för att ge utlopp för sina aggressioner. Sporten borde främja ett annat slag av beteende, där det finns nolltolerans mot mobbning, där alla skulle vara välkomna och om någon åkte ut, så skulle det vara den person som behandlar andra illa.

Ett elittänkande där bara de bästa får komma framåt är också vanligt. Inom en del sporter får bara de bästa eleverna gå vidare till nästa års träning, medan de sämre inte ens får vara kvar i klubben. De bästa spelarna får all uppmärksamhet och de som behöver mer tid på sig för att mogna och som skulle kunna bli proffs om några år, de ungdomarna åker ut och får istället leta upp en klubb där tävlingsandan inte är lika stark.

Allting får inte handla om att vinna inom sport. Ett helt annorlunda tänk har jag upplevt inom handikappidrott. Där är det viktiga inte att vinna, utan att kämpa väl. Vem kommer ihåg hur fotbollsmatchen slutade? Men däremot är glädjen stor när just du fick göra en passning. En spark på bollen är allt som krävs för en lyckad match. Där är också alla välkomna oavsett utseende och bakgrund, alla vill prata med dig och alla vill bli din bästa vän. Jag tror vi har mycket att lära av dessa människor. Utseende och prestation får inte betyda allt, att utöva en sport måste vara roligt och innebära lek och gott kamratskap också.